Alla inlägg av Wilhelm

Gränser, slöjor och bärpaj

Det har hänt mycket trevligt de senaste dagarna. Först Spelledarens dag i fredags. Sedan en spelhelg med spelledare från Nordnordost och andra vänner, och slutligen Fettisdagen med sina fastlagsbullar tidigare i veckan.

Från firandet här hemma blev det en massa grädde över och den visade sig passa utmärkt till bärpajen jag precis tog ur ugnen.

Jag skall alldeles strax tipsa om några podcasts, precis som jag brukar, men först tänkte jag prata lite om gränser och slöjor.

I Indierummet Nordnordost brukar vi uppmana våra gäster att ”spela djärvt”. Men vad menar vi egentligen med det?

Vi resonerar som så att rollspelandet, eller egentligen allt man tar sig för, blir roligare om man är engagerad. Ett bra sätt att bli engagerad i rollspelande är att utmana sig själv och sina medspelare. Att komma på kluriga och svåra sitationer, att ställa frågor som kanske har svar som är lite obekväma eller kanske bara testa att göra något man egentligen tycker är en liten aning obehagligt. Men det är lurigt med att spela så där utmanande, om man råkar trampa någon på tårna eller säga något fel kan man göra sina medspelare både ledsna och upprörda. Det är ju verkligen inget man vill göra, inte ens vid spelbordet, målet var ju att alla skulle bli engagerade och ha roligt.

För att kunna undvika sådana situationer är det praktiskt att kunna ta till gränser och slöjor som redskap. En gräns markerar något man inte alls vill skall finnas med i spelet eller berättelsen, det är till exempel inte helt ovanligt att folk inte vill spela i spel som handlar om övergrepp och mobbing. En slöja är mjukare, den markerar något som man kanske kan tänka sig att ha med i berättelsen, men inte spela ut. Det klassiska exemplet på en slöja är i gamla svartvita filmer där hjälten och hjältinnan kramas och sedan sveper kameran iväg och filmar en eldstad en stund, vi i publiken förstår att de kom varandra nära, men det visades inte i bild.

En del grupper diskuterar gränser och slöjor direkt när de skall börja spela något nytt, bara för att kolla att alla har samma förväntningar och ramar. Andra låter saken vänta tills en tänkbart känslig situation närmar sig, och då pausar man lite snabbt och kollar med de andra om de tycker att det som är på väg att ske är ok. Ännu ett sätt är att helt enkelt bara säga till spelledaren eller sina medspelare om man tycker att något borde ske bakom en slöja, eller att det är bortom en gräns och skulle förstöra spelglädjen.

Hur man än gör tycker vi att det är viktigt att man kan hantera sådana situationer på ett sätt som alla trivs med. Det är först när man inte behöver vara rädd för att gå över någon annans gränser som man kan spela djärvt och uppleva fantastiska och dramatiska saker i spel.

Fundera själv på var du har dina gränser i rollspel och vad du helst gömmer bakom slöjor, och lyssna gärna på episod 31 av Jennisodes, där Jenn får besök av Jen Dixon och de diskuterar hur man kan spela kring tragedier. Jen tar upp både gränser (lines) och slöjor (veils) i diskussionen och lyssnaren förväntas veta vad det är, men det vet du ju.

Mer lättsam ton har de i Pulp Gamer Out of Character episod 157, där de pratar spelledande och berättar om hur de håller på att lära upp en ny spelledare i sin grupp och vilka tekniker de använder för det.

Själv har jag nog en liten bit paj kvar i köket, bäst att äta upp den så den inte blir dålig.

Solglasögon till Karla – Awesome till dig

Elizabeth Shoemaker har ordnat ett paket med sex rollspel som säljs för $10 till förmån för en sjuk väninna:

Get 6 hot games and a NEW exclusive AW splat for $10! Help a young woman who’s going blind!

Jag har spelat Remember Tomorrow och Polaris, fantastiska spel båda två, bara de gör det till ett prisvärt paket.

Dessutom följer det nya spelet Perfect med, ett häftigt spel om frihetsbrottslingar i ett alternativt England. Mycket starka 1984-vibbar.

De andra spelen (Mars Colony, Murderland och Geasa) har jag faktiskt ingen koll på än, men det kommer att bli bättring…

Indiespel och marmelad

Jag satte mig ner för ett tag sen och funderade kring något så tråkigt som definitioner. Vad är egentligen ett indiespel? Vilka spel kvalificerar sig för denna åtråvärda titel och får spelas i Indierummet?

Det finns de som menar att alla spel som görs av oberoende personer är indiespel. Men om man beaktar hur liten rollspelsindustrin är egentligen, och hur små de flesta företagen är blir oväntat många av de gamla klassikerna plötsligt indie. Det kan stämma, givet definitionen, men då får man med en mängd spel som inte vanligen räknas till indiespelen.

De flesta som pratar om indiespel menar något som skrivs och säljs av en och samma person, saknar spelledare, går att spela utan förberedelser, har konstiga eller fokuserade regler, är litet och lättläst, är tryckt på billigt papper med enkel layout och är amatörmässigt i språk, formgivning eller bild.

Jämför dina egna favoriter med de egenskaperna, passar de helt och hållet? Om inte, är de ändå indiespel enligt dig?

Diskussioner som rör indiespel hamnar väldigt lätt i det där definitionsträsket. Sedan är det svårt att hitta den röda tråden igen, och det enda man kom fram till var att man inte var eniga.

Själv har jag kommit fram till att låta saken vara, folk får kalla spelen vad de vill. I Indierummet kommer vi ändå att fortsätta visa upp nya intressanta små spel. Där nytt inte nödvändigtvis betyder att spelet har kommit ut nyligen, bara att vi själva har upptäckt det nyligen. Genreklassikern Polaris tog mer än fem år på sig att hitta fram till vårt spelbord.

Marmeladen? Den puttrar på spisen och fyller hela lägenheten med doften av stjärnanis, äpple och apelsin. Jag tror bestämt att jag skall gå och provsmaka.

Vill du höra fler röster diskutera saken kan jag tipsa om avsnitt 60 av The Jank Cast. Där diskuterar de också sina indiefavoriter och tekniker man kan ta med sig till traditionella spel.

Genmaicha och konflikter

Hamburgare är fantastiskt gott, och en vanlig kvällsmat sedan jag skaffat en microvågsugn med crisp. ”Crisp?” frågar du dig kanske. Crisp betyder att man kan steka hamburgare i micron! Jag undrar om det inte borde delas ut någon sorts Nobel-pris för den uppfinningen.

Nu efter dagens stök, och hamburgare, sitter jag med en kopp ångande genmaicha och tänker på konflikter. Specifikt konflikter i rollspel.

Sean och Eric som gör Narrative Control har spelat in två avsnitt i rad som handlar just om konflikter. Episod 59 behandlar konflikter inom gruppen. Ett svårt ämne, och en sak som verkligen kan lyfta spelet om man får till det rätt. De kommer med råd och tips, och höjer också ett varningens finger för saker som verkligen kan sabba en spelomgång.

När man ändå tänker på konflikter är episod 58 väl värt en genomlyssning. I det avsnittet tar de upp motståndare utanför gruppen som rollerna inte kan besegra med simpelt våld, sociala motståndare. Även här kommer de med massor av bra tips.

I båda episoderna refereras det flitigt till Smallville RPG, har du inte satt dig in i hur det funkar kan det vara värt att lyssna genom episod 25 av Jennisodes, där Jenn och hennes spelgrupp diskuterar spelet och förklarar hur det fungerar. Det verkar vara ett riktigt häftigt spel.

Nu skall jag återgå till mitt popcornte innan det kallnar.

Uppdatering inför SävCon

Till er som sitter och läser bloggar på självaste nyårsafton önskar jag Gott Nytt År! God fortsättning! till er som läser senare. Själv har jag precis satt in nyårsmiddagen i ugnen och lägenheten fylls med doften av äpplen och kyckling.

Anders och jag har jagat spelledare och hittat två nykomlingar som följer med och arrangerar Indierummet Nordnordost på SävCon. Malin och Christoffer kommer bland annat att visa Zombie Cinema, en riktig klassiker.

När vi startade Indierummet Nordbordost var det för att visa upp nya spännande spel, inte nödvändigtvis nya för världen, men i alla fall nya för oss själva. Zombie Cinema hade egentligen spelat ut sin roll, men med nya spelledare blir klassiker som nya på nytt. Har ni inte spelat det förr, så ta chansen nu, det kanske är sista gången som vi visar upp det finska zombierollspelet på konvent.

På nyhetssidan har vi Polaris, en verklig veteran bland indiespelen, men som vi inte fått tillfälle att spela så mycket själva tidigare. Nytt för oss, och ett spännande spel som gör intressanta saker med spelledarrollen, givet att vi tar med oss det.

Vi ses på SävCon!

Märklighetstroget avsnitt 1

Jag brukar tipsa om olika podcasts jag lyssnat på, men det är alltid engelskspråkiga podcasts. Nu finns det äntligen en rollspelspodcast på svenska!

Det är Thom Kiraly som har startat Märklighetstroget, och i första avsnittet sätter han sig ner med Johan Jonsson och diskuterar boken Play Unsafe av Graham Walmsley.

Jag har boken och gillar den, väl värd att skaffa för den intresserade.

Konventslängtan och spelmakande

Hösten är här och jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag skall spela för spel den här terminen än. Det är många intressanta spel som precis kommit ut eller kommer den närmsta tiden, några tar vi säkert med oss till SävCon.

Medan jag ändå går i konventstankar tänkte jag ta och tipsa om några podcasts igen. Den första är avsnitt 133 av Out of Character där de diskuterar konventsspelande, och ger tips både till spelare och spelledare. Ett bra avsnitt som gav mig mig lite att tänka på.

Det andra är avsnitt 45 av Narrative Control, som handlar om vad man skall göra om en spelare fryser (dvs blir helt tyst när spelledaren frågar ”Vad gör du?”). Något som har hänt mig några gånger både på konvent och vid spel hemma.


I början på sommaren skrev jag om Tony M Meijers dogmautmaning, den är klar och spelen går att ladda ner i tråden där de lämnades in.

Är du sugen på att delta i en rollspelsmakarutmaning börjar faktiskt den tionde Game Chef-utmaningen om mindre än en vecka. Game Chef är riktigt intensivt, man har en vecka på sig att skapa ett rollspel kring ett givet tema, och det är riktigt kul att vara med och lära känna spelmakare från hela världen. På hemsidan finns länkar till tidigare utmaningar för den som är nyfiken.

Många av spelen vi gillar har sina rötter i Game Chef-spel som har vidareutvecklats efter utmaningen, här finns med andra ord möjligheten att testa spel innan de blir kända.

Kampanjer,
dynamiska rollpersoner
och rollspelsmakande

Härlig sommar, inte sant?

Här uppe har vi oftast sol nuförtiden, men sommarvärmen har inte kommit än. Lika bra att ta det lugnt och förbereda lite inför höstens konvent och rollspelande.

Själv kommer jag att kasta mig i en rollspelsmakartävling som går på Rollspel.nu, Tony M Meijers första dogmautmaning för 2010. Deltagarna har en månad på sig att skriva ett litet rollspel på 1500 ord om Kallt, Krig och Mystiskt. Utmaningen startade redan i går så klockan tickar.

Samtidigt som utmaningen öppnades så postade vår vän Arvid, som är mannen bakom Indierummet på GothCon, en intressant artikel om vad han kallar Dynamiska rollpersoner. Artikeln tar bara några minuter att läsa, men det finns stoff för många spelmöten i den.

Det var ett tag sedan jag tipsade om en podcast, men nu är det dags igen. Killarna på Fear the Boot närmar sig sitt 200:e avsnitt med stormsteg, och i avsnitt 193 ger de mängder med tips för hur man skall förbereda inför en kampanj. De flesta av tipsen passar rätt bra för enkvällsspel också, väl värt tiden det tar att lyssna igenom.

Nu skall jag återgå till att vänta på värmen, och klura på ett rollspel om Kallt, Krig och Mystiskt.

Spelleda på konvent

I går var Anders och hälsade på. Medan grytan stod på spisen och kokade lite högrev riktigt riktigt mör satt vi på balkongen med svalkande fruktdrycker och pratade spel.

Vi diskuterade Lady Blackbird som jag skrev om här på Nordnordost för en tid sedan, och vi kom in på konvent och konventsspeledande. Då kom jag på att jag faktiskt hört en podcast om just det nyligen och att den skulle jag kunna tipsa om här.

The Voice of the Revolution är husorgan åt Indie Press Revolution eller IPR som de kallas ibland, ett amerikanskt företag som säljer indierollspel.

Podcasten presenterar nya produkter, har ofta en intervju med någon spelskapare och lite annat smått och gott. I avsnitt 41 ger de en massa bra tips för hur man kan spelleda indierollspel på mindre konvent (och med amerikanska mått är ju förstås alla svenska konvent små 🙂 ).

Tipsen är användbara även för den som spelleder traditionella rollspel.

Nu skall jag gå till köket och se om det inte finns lite trevliga rester kvar från igår, och sedan ta tag i dagen, sommaren har kommit hit till den kalla nord.

Lady Blackbird

Som Anders skrev i förra inlägget testade jag ett spel i Indierummet på GothCon XXXIV, Lady Blackbird av John Harper. Lady Blackbird passar riktigt bra i Indierummet, det är snabbt, enkelt att komma igång med och fantastiskt roligt. Spelet är kort, bara 16 sidor, och går att ladda hem gratis från Johns hemsida. Som spelledare lär man sig vad som behövs på några minuter, bara att skriva ut och köra igång med andra ord.

Spelet innehåller fem färdiga rollpersoner, en uppsättning enkla regler och en situation. Situationen är den spännande inledningen på ett äventyr, men så snart rollpersonerna lämnat den får alla tillsammans hjälpa till att improvisera fram fortsättningen.

Bilden ovan visar skeppet The Owl, ägt av Cyrus Vance, en äventyrare och en av de fem rollpersonerna. Skeppet har chartrats av Lady Blackbird, även hon rollperson, på flykt från ett arrangerat bröllop. Hon är på väg mot asteroidbätet för att hitta sin älskare, den beryktade piratkaptenen Uriah Flint.

Men när spelet tar sin början har alla rollpersonerna fängslats ombord på den kejserliga kryssaren The Hand of Sorrow. Klockan tickar, kapten Hollas har redan telegraferat efter upplysningar om den bordade The Owl, och det är bara en fråga om tid innan han får veta att skeppet ägs av ingen mindre än den efterlyste Cyrus Vance!

Förutom knipan som rollpersonerna börjar i får man som spelledare inte mycket ledning. Men ett råd får man, och det är helt fantatiskt – ”Planera inte, ställ frågor!”

I indierummet började jag varje spelpass med att be en spelare beskriva cellen de satt i, och så ofta som möjligt ställde jag frågor istället för att själv hitta på vad som skulle hända härnäst. I slutet på spelpassen spelledde spelarna mer eller mindre sig själva och det var fantastiskt roligt att se.

Lady Blackbird tar tre till fem timmar att spela, kräver inte mer förberedelser än att man skriver ut det och spelledaren läser igenom det medan spelarna kokar te och raffsar igenom tärningsburken efter alla T6:or som står att finna.

Jag har inte hunnit spela det med min hemmagrupp än, men någon varm sommarkväll kommer jag säkert att samla ihop dem och se hur det går för Lady Blackbird och de andra över en kanna iste och lite kakor.