Rapport från
Indierummet på GothCon XXXIV

Puh! Vi inte bara överlevde ett år till utan lyckades dra ihop ännu en inkarnation av Indierummet. Det såg osäkert ut för ett par månader sedan men trots några om och men och lite kaos på plats så löste sig allt.

Det verkade nästan som att att man hade glömt bort att vi skulle ha någonstans att vara men tack vare välvilliga konventsfunktionärer så ordnade det ganska snart upp sig: vi flyttade in i rummet intill där vi brukat vara helt enkelt (ett rum som vi också använde ifjol på GothCon).

Där, i elevernas café på Hvitfeldska gymnasiet, så bjöds det på indiespel under i princip hela GothCon. Undantaget var på lördagen då huvudarrangören tog en tupplur och spelledarna var på auktioner och annat smått och gott.

Inte mindre än 26 spelomgångar (om man är lite generös) hann Indierummet med att bjuda på under helgen. En lista på alla de spelade spelen finns i slutet på den här posten!

För min del var konventets spelmässiga höjdpunkt en omgång av Evolutionens Barn som jag spelledde på lördag kväll. Det var en trevlig social sak (tack Sven, Pontus, Nicklas, Ulrika och Andreas!) men det var också en härlig infrielse av alla mina förväntningar på spelet (som jag skrivit om tidigare). Dramareglerna infriade och hjälpte oss framförallt få till en bra avrundning på omgången. En ny favorit i hyllan som jag kommer ta med på konvent fler gånger i framtiden och gladeligen spelleda!

Det verkar som att Wilhelm hittat något som han känner lite likadant för, om jag förstått saken rätt: John Harpers lilla spel Lady Blackbird. Jag ska inte säga så mycket om det utöver att jag tycker det verkar riktigt coolt; jag har nämligen bett Wilhelm presentera spelet här på bloggen. Håll utkik!

Listan med spelade spel:

8 reaktioner på ”Rapport från
Indierummet på GothCon XXXIV”

  1. Tänkte bara tacka för er insats under konventet. Jag hade skitkul under era pass! Hann med att testa Lady Blackbird och InSpectres. Hade gärna hunnit klämma in Zombie Cinema också, men det får bli en annan gång.

  2. Tack så mycket! Alltid trevligt att höra. En omgång Zombie Cinema är alltid lämpligt om man har lite tid över. 🙂

  3. Tack själv, vi njöt till fullo av Evolutionens Barn. Nu har jag ett eget ex hemma, ska spelleda på lördag och funderar allvarligt på att använda reglerna/systemet till andra miljöer (då främst Eclipse Phase).

    Hoppas vi ses nästa år!

    /Sven

  4. Nu är det söndag och spelet borde vara spelat: givetvis är jag nyfiken på hur det gick!

    Jag tror att reglerna från Evolutionens Barn är ett bra val till en hel hög med andra miljöer, i princip allt som är lite actionartat som passar med TV/film-dramatik torde fungera fint. Själv blev jag alldeles nu oförklarligt sugen på att prova det med spaghettiwestern-stuk.

    Visst ses vi nästa år – då är det din tur att spelleda!

  5. Det gick prima! Det var jag, Pontus och Niklas och tre andra från spelgruppen i Stockholm.

    Jag satte första scenen: agenterna skyddade ett objekt, en mid-level management typ, på ett hotell. Scenen börjar rulla: Glädjeflick-ALF:en som objektet gosade med förvandlas till ett strids-ALF med tio ståltentakler och spelarna griper in och lyckas rädda objektet och oskadliggöra ALF:en.

    Därefter blir det en orgie i kreativitet: riktigt kul att se att de som aldrig prövat på sådant här renodlat samberättande nappade på konceptet direkt. Det blev mycket mer ”friform” än på GothCon. Två exempel:

    1. Den fjärde scenen satte Niklas. ”Det är en telefonkonferens. Fem personer deltar. De sitter samtliga i varsitt nedsläckt rum. De bär djurmasker, en krokodil, en häst, en björn [etc]. Grisen tar till orda: ’Objektet har kommit undan. Ugglans plan funkade inte. Vad gör vi nu?”

    2. Scen 10 eller något sådant blev en flashback, 3 månader innan spelets början och handlade om hur objektet och hans kollegor på forskningslabbet de jobbar på diskuterar sina senaste framsteg.

    Det var riktigt coolt att bygga historien från flera vinklar på det här sättet. Och inte alls vad jag hade tänkt mig. En annan sak som var lite oväntad var att spelarna hela tiden tog kommandot över ”mina” SLP. I ärlighetens namn spelade jag inte så mycket alls, utan fokuserade mest på ”kryssen” och föreslog ibland när ridån skulle gå ner i vissa scener. Vi spelar med allra största säkerhet utan SL nästa gång.

    En regelfråga (vet inte om Krank läser det här eller om du har någon tanke). När man använder Memplex så riskerar man ju som bekant att förlora dessa om man misslyckas i konflikten. Det framgår inte av regelboken om det är den individuella spelaren som räknas eller samtliga spelare som grupp i förhållande till SL/motståndet. Vi körde som det senare, men det vore skoj att höra vad andra tycker.

  6. Det låter ju grymt Sven! Mötet med typerna i djurmasker var en snygg detalj, det får jag ta och sno till nånting. 🙂

    Kul att det blev sånt deltagande i »hittapåandet«, precis som det ska vara. Det är inte alls så konstigt och svårt bara man får hyggliga förutsättningar för det.

    Gällande memplexen så läser jag ut det som att det är individuell förlust: »om huvudpersonen vann/förlorade«, snarare än »om huvudpersonerna vann/förlorade«. Det kan ju ge lite knepiga bieffekter, till exempel som grälet vi hade när vi spelade på GothCon: alla huvudpersonerna är på samma sida och argumenterar för samma sak från olika vinklar, men det är ju bara en av dem som kan vinna. Jag ser inget regelmässigt problem i det, men det kan vara lite knepigt att beskriva i berättelsen.

    Om du vill höra vad krank tycker så är det nog en tråd på rollspel.nu som funkar bäst, jag tittar gärna in i den också!

  7. Tur att du länkade hit, så jag får tillfälle att svara!

    Jag har tänkt såhär: I en grupp är det ju bara en person som vinner berättarrätten mot en motståndare, även om gruppen som helhet får fler chanser att vinna ju fler de är. Om gruppen, dvs någon i gruppen, vinner konflikten mot monstret eller vad det nu är, så blir ingen av med memplextärningar – man vann ju! Om däremot gruppen rollpersoner förlorade, dvs vinnaren i konflikten var inte en rollperson, så blir alla som satsat memplextärningar av med den mängd memplexpoäng som anges i reglerna. Låter det rimligt?

    Observera dock att en regelmässig vinst inte nödvändigtvis behöver innebära en vinst i fiktionen. Det är spelaren som vinner, inte rollpersonen – spelaren får berättarmakten och får avsluta striden, men kan t.ex välja att beskriva att rollpersonerna förlorar och blir tillfångatagna, om det känns mer spännande.

  8. Tack för svar. Precis så spelade vi, och jag tror vi kommer fortsätta med det i de konflikter där karaktärerna står som en enhet mot ett yttre hot e.d. Om dock karaktärerna har en inbördes konflikt så blir det annorluna (alla som förlorar, förlorar Memplex utifrån reglerna).

    Anders har f.ö. en poäng. Om man läser regelboken bokstavligt (som en jurist som jag kanske borde göra 🙂 ) så är det så att _alla_ som förlorar konflikten, oavsett vad, riskerar att förlora Memplex.

    Ang. att ens karaktär inte måste ”vinna” bara för att man vann konfliktslaget, totally agree!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.