Förra veckan lyssnade jag på The Myth Weavers avsnitt 16, och tyckte att det var väldigt intressant. När jag laddade musikspelaren idag kikade jag bland deras äldre podcasts i hopp om att hitta något lika spännande att lyssna på. Jag hittade avsnitt 9 och avsnitt 10. Med mytvävarna i lurarna satte jag igång med min köttgryta.
De båda avsnitten hör ihop och kan med fördel lyssnas genom direkt efter varandra. I de båda avsnitten så testar mytvävarna först Willem Larsens tankar kring The Pedagogy of Play och i det andra avsnittet diskuterar de resultaten tillsammans med Willem.
The Pedagogy of Play handlar om hur man skall lära ut komplexa spel genom att spela dem, och introducera regler och värld efter hand. Som exempel använder de Polaris. Jag har spelat Polaris, det är ett fantastiskt spel, men det har snarare en inlärningsmur att ta sig över än en inlärningströskel.
Ärligt talat var det första avsnittet inte så värst kul att lyssna på, det består huvudsakligen av en inspelning av ett spelmöte som skett över Skype. Men det är värt att lyssna igenom ändå – främst för att det lägger grunden till det andra avsnittet, men också för att de visar ett exempel på hur man kan göra rollpersoner intressantare. Jag har använt varianter på metoden de presenterar själv tidigare, och att låta andra spelare säga saker om den egna rollpersonen är verkligen toppen. Det ger djupare rollpersoner med vinklingar man inte tänkt på själv först.
Det andra avsnittet är intressantare, här utvärderar de resultaten, och Willem själv är med och förklarar och fördjupar sina tankar om Pedagogy of Play. Själv fick jag upp suget för att spela Polaris igen, och kanske har jag nu en bra metod för att lära ut det till en ny grupp.
Och köttgrytan blev utsökt.