Avsnitt 13 – Den Yttersta Domen

Joel, Elin, Henrik och Christoffer gästar studion, och tillsammans diskuterar vi de elva budorden från Den Yttersta Domen.

De elva budorden

Dessa elva principer vägleder er i att spela Den yttersta domen. Alla, spelare som spelledare, ska följa dessa under spelets gång för att skapa en god stämning och ett öppet samtal kring bordet.

Dessa oomkullrunkeliga lagar står över alla andra regler.

0 Du skall alltid spela i Scener.

Scenen är den dramatiska enhet som Den yttersta domen är strukturerat kring. Genom att tänka i scener och följa instruktionerna för att skapa scener i Kapitel 3 (s. XX) blir det lätt att endast spela sådant som är direkt intressant för berättelsen och rollerna och klippa bort allt det överflödiga. Tänk alltid på berättelsen i termer av scener och var djärv när du både sätter och klipper dem. Var aldrig slapp med scenens struktur; utnyttja dess potential till fullo.

1 Du skall icke planera i förväg.

Spela impulsivt och improvisera! Spelledaren har ingen planerad handling och spelare har inga förberedda händelser de vill spela igenom. Tänk inte längre fram än scenen du är i. Varken tänk eller planera, utan gör hela tiden det som känns självklart. Spela för att ta reda på vad som händer.

2 Du skall icke anstränga dig.

Rollspel spelar man för att det är roligt, inte för att det kännas som arbete. Ta det lugnt och ansträng dig inte så mycket. Försök inte att vara originell i handlingar eller beskrivningar. Var lagom. Var nog. Gör det som kommer naturligt och som känns som en logisk följd av det som tidigare har hänt. Om du försöker vara fantastisk är det en större risk att du blir överdriven eller att det låser sig. Gör och säg det som kommer naturligt. Ingen annan än du tänker som du gör och även om dina val kan verka uppenbara för dig verkar de inte det för andra.

3 Du skall uppmuntra och bygga vidare på de andras idéer.

Rollspel är en konversation där alla delar med sig av sina tankar och idéer och tillsammans bygger ihop en berättelse av dem. När de andra runt bordet kommer med idéer ska du acceptera dem och bygga vidare på dem. Träna dig själv i att aldrig säga ”Nej”, utan att istället säga ”Ja, och…” eller ”Ja, men…” eller ”Ja, om…”. Uppmuntra och bygg på dina medspelares idéer hellre än att blockera dem.

4 Du skall respektera de andra spelarnas viljor.

Rollpersoner är spelares verktyg för att utforska fiktionen och driva berättelsen; i dessa investerar de känslomässigt. Du har möjlighet att beskriva de andra spelarnas rollpersoner, samt introducera nya saker i fiktionen. När du gör det, gör det på ett sätt som de andra tycker är okej. Var lyhörd på dina medspelares viljor och var schyst. Beskriv de andras rollpersoner på ett sätt som visar hur du ser dem och som kan ge dem ytterligare djup; gör aldrig någonting oväntat bara för att sätta rollpersonen i en knepig sits. Om en annan spelaren inte tycker om det du gör, respektera då det och gör något annat.

5 Du skall spela djärvt.

Sätt dig själv i knipor, vänd ryggen åt dina vänner, bli förälskad i din fiende och avsvär dig din tro! Försök inte att skydda din rollperson eller dina spelledarpersoner. Gör alltid det som är dramatiskt intressant och som din rollperson vill, även om du som spelare vet att det är kortsiktigt och dumt. Du vill sätta din rollperson i svåra situationer, för det tvingar dig att göra svåra val, och därigenom lär du dig vem din rollperson är. Därigenom förändras hen. När andra spelare beskriver hur de upplever din rollperson, blockera inte deras idéer, utan utforska deras synsätt. Ändra konstant på saker, personer och förhållanden. Stagnation är undergång. Var orädd. Tveka aldrig. Spela djärvt.

6 Du skall söka Konflikter.

Konflikter ställer saker på sin spets och slumpen tar berättelsen i nya riktningar. Det är spännande! Försök inte att undvika Konflikter, utan driv hellre medvetet mot dem. Trampa folk på tårna och sätt dig i klistret; spela djärvt! Konflikter driver dessutom kortekonomin och tvingar dig till att spela på dina Sanningar – och därigenom skapa nya Konflikter.

7 Du skall spela med distans till fiktionen.

Den yttersta domen är inte ett spel som fokuserar på immersion – inlevelse – i fiktionen. För att kunna spela på dina Sanningar och beskriva världen måste du spela med en viss distans till din rollperson. Spela vårdslöst med din rollperson och gör osäkra val. Du vill hamna i svåra situationer och försöka ta dig ur dem. På samma sätt ska du tänka på den större berättelsen när du beskriver världen och hur den utvecklas.

8 Du skall icke hava hemligheter.

Den yttersta domen spelas med öppna kort. Allting som sker spelas öppet inför allas åsyn och alla vid bordet vet om allt som sker, trots att deras rollpersoner kanske inte gör det. Det är strikt förbjudet att försöka dölja information för någon. Som det nollte och nionde budet säger sker allt spel i scener som alla aktivt lyssnar på, oavsett om de deltar i den eller ej. Omfamna denna dramatiska ironi – att du vet mer än din rollperson – och utnyttja den; när du som spelare vet om att tjänaren din rollperson anförtror sig åt är en förrädare blottläggs din rollpersons brister och vi lär känna henom bättre.

9 Du skall minnas att du har två öron och en mun.

Om ni är fler än två personer måste du lyssna mer än vad du pratar om alla ska få lika stort utrymme. Intressera dig i vad de andra säger! Var inte bara tyst, utan häng med, nicka, visa att du uppskattar det dina medspelare gör och påverka andras scener, även om du inte deltar i den. Du kan inte lämna bordet bara för att du inte deltar i en scen. Glöm för den sakens skull bara inte bort att du har en mun. Se till att ta vara på det utrymme som du ges och låt din röst höras.

10 Du skall se till att alla har kul.

Rollspel spelar man för att ha roligt. Du är ansvarig för att alla har roligt och ges utrymme vid bordet. Du. Det spelar ingen roll om du är spelare eller spelledare. Din uppgift är att se till så att alla får utrymme i berättelsen och att ingen blir blockerad. Du ska lyssna aktivt, du ska prata aktivt och du ska uppmuntra och lyfta fram alla andra. Det här gäller inte bara under aktivt spel, utan även under pauser i spelet. Det inkluderar allt från att snacka om scener under kaffepauser på spelpasset till att diskutera hur ni upplever spelet mellan spelpass.

Avsnitt 13 – Den Yttersta Domen

7 reaktion på “Avsnitt 13 – Den Yttersta Domen”

  1. Arthur C Clarke-boken jag inte minns namnet på är Childhood’s End. Den är rätt schyst, på golden age-manér. Check it out!

  2. Tjo! Främst vill jag tacka för ett skitbra avsnitt. Det var sannerligen intressant, givande och många gånger roligt. Det var härligt att skratta tillsammans med er podcast. =)

    Ämnet var som sagt både givande och intressant och jag tror att alla spelare – tradare som indiehippies – kan få ut något av de 10 (11) budorden, vare sig de vill spela Den yttersta domen eller inte, genom att bejaka budorden, utifrån olika spel, spelfilosofier och grupper. ”Hur kan man utnyttja det gemensamma rummet när man spelar D&D”, till exempel – ja, vi har ju då en del spelartekniker som vi Rollspel.nu:are brukar vara friska med.

    En sak som ni snubblar över i och med hänsyn och spelarutrymme är en grej de snackar om i något av de första avsnitten av Narrative Control, nämligen balansen mellan att spela sin roll och att respektera spelet. I Narrative Control som tar de upp problemet med att spelare genom sin roll kör över andra spelare, storyn och tja, spelet. Att man helt enkelt gör dumma saker som drabbar andra just för att man hävdar att ”Men jag spelar bara min roll; min roll är sån.” ”Jag dödar din och trampar ner din spelupplevelse i hundskiten för att jag vill gynna min roll – för sån är min roll!”

    Det tycker jag är intressant just för att man alltid, alltid bör respektera spelet. För att spelet ska bli bra måste alla respektera det, alla måste tänka budord 10. Det är inte alla som gör det, alltid, och olika spel förespråkar olika tyngder vid den balansgången. Rollcenterade spel håller gärna rollen i första rummet. Storycenterade spel håller gärna berättelsen i första rummet. Men, vad man än håller främst så måste det finnas en balans som ser till att inget tar för mycket överhand och trashar upplevelsen.

    Storyspel är mer accepterande för att man trashar roller för att främja storyn, för storyn i sådana spel är trots allt gemensam, den är allas, så det som ger en intressantare berättelse är bra.

    Rollcenterade spel, vilket är många tradspel, koncentrerar sig mer på rollerna. Spelaren tar hand om storyn medan spelarna tar hand om rollpersonerna och gruppen, och rollpersonerna i de här spelen rätt så detaljerade, har en massa agendor, hemligheter och jibberjabber. Till exempel Vampire. Att då missköta balansen blir mer känsligt, det gäller att spela immersionistiskt och trevligt, samtidigt blir det negativa vibbar om man låter detta går ut över alla andra, om man stjälper spelledarens storyn (vilket iof också tyder på brister hos SL), andras roller osv. för att ”Jag spelar min roll!” Till exempel att man har en sammansvetsad grupp, alla behövs, alla har sin grej och alltid och sen ”WAAM!”, någon backstabar och dödar en annan rollperson för sin egen vinnings skull. Det brukar bli tråkigt.

    I Narrative Control föreslår man att spelledaren ska frysa spelet vid sådana tillfällen och ta upp diskussionen med de berörda spelarna, om vad de vill få ut, hur de känner, vad de tror kan gynnas av detta osv. … För att undersöka spelarnas intentioner, känslor, åsikter osv. Jag tror de pratar om konsensus också: ”Okej, då försöker döda min roll. Men säg att den inte dör, utan bli allvarligt skadad och kan bli en hämndlysten SLP istället?” Allt för att laga spelet igen så att flowet inte dör och så att ingen spelare blir pissed.

    … Ehm, ja, vart ville jag komma med det här? Ingen aning. Det är mest en reflektion som handlar om att man alltid måste respektera spelet för att det ska bli bra. Att inte respektera spelet är att inte heller respektera medspelarna. Storycenterade spel tillåter dock mer svängrum på den punkten. Det är inte lika lätt att wrecka spelet där för att storyn är gemensam, personliga mål och agendor betyder mindre än berättelsen, man uppmanas att spela djärvt, vara drivande, skapa drama etc. Visst kan man förstöra storycenterat spel också, genom att till exempel göra tvärtom: blocka, lira egoistiskt, göra sig själv större än storyn osv. … Men det är sällan folk sätter sig ned för att spela en berättelse och gör just så.

    Tankar från ert håll?

  3. En sak jag förövrigt hör mer om – ifall ni har mer att säga om det förutom det som redan sagts i två avsnitt – är klippteknik. Jag är nämligen värdelös på att klippa ordentligt när jag spelar spel som inte säger åt mig att klippa aktivt; som har regler för klippandet.

    Jag känner verkligen igen mig i det Wilhelm berättade om hur man, gärna när man spelar trad, låter scener växa organiskt och inte använder medveten klippning. Det är nog ganska typiskt för mig. Nog för att jag har lämnat värdshuset och skäggot bakom mig sedan många herrans år, men min bristande klippteknik består, om spelet inte talar om för mig att köra med medveten klippning.

    Detta resulterar i en hel del saggiga scener som låter sig dras ut och trappa ned av sig själva, så att de verkligen hinner bli grå och solkiga innan jag ser till att avsluta dem. Tempot slakar. Det är inte alls kul. Jag vill ha högre tempo, jag vill ha tajtare spel, jag vill klippa mer. … Men jag kommer så sällan ihåg det. Sedan finns det en del av mig som undrar om spelarna verkligen vill klippa nu eller inte. Det är bristande kommunikation, naturligtvis.

    Jag ska testa att be spelarna om att uppmana mig att klippa – göra klippgester eller liknande – när de känner sig klara.

    … Likväl, har ni mer att ge här så gärna för mig. =)

  4. Alltså, att helt enkelt att testa spela ett enkvällsavsnitt, och säga till gruppen att nu spelar vi en film eller tv serie i genre X och vi ska klippa på samma sätt som man klipper en film. Så alla TÄNKER filmdramaturlogi iställer för rollspel, så brukar man snabbt lära sig kunna klippa.

  5. Bra förslag. Ja, som sagt, när vi går in för att klippa brukar det gå bra. När vi lirar Zombie Cinema till exempel. Dock kan jag ju testa att fråga om de skulle vara intresserade av filmisk klippning när vi spelar Fantasy! för att uppnå tajtare spel. Jag gillar trots allt filmisk klippning, och tror det kan funka bra även om man inte spelar spel med aktiv scensättning.

    Tack för förslaget, sannerligen inte dumt. =)

  6. Solve: problemet med spelare som pajar de andras upplevelse tror jag nog snackar vi om, om än i väldigt breda termer; problemet uppstår för att rövhåls-spelaren inte följer det sociala kontraktet som gruppen har kommit överens om. I alla spel, trad som indie, roll-/story-fokuserat (intressant uppdelning, f.ö., jag ska ta den med mig), är det viktigt att man bygger gemensamma förväntningar och kommer överens om vad och hur man ska spela (det sociala kontraktet, den kreativa agendan och de tekniker som används). Den här är ännu ett avsnitt som ligger på idéstadiet, f.ö. 🙂

    Att rollfokuseringen uppstår mest i tradspel kommer väl mest som ett resultat av de tekniker som används under spel – du beskriver ju vad motsvarande beteende skulle vara i en berättelsefokuserat spel. Det bästa rådet är ju och förblir att snacka om spelet och ens förväntningar, oavsett vad man spelar; snacka före, under och efter spel. Och om en spelare vill hugga en annan RP i ryggen och därigenom verkligen paja de andras upplevelse, bryt då spelet och snacka om det. Pajar det de andras upplevelse, blockera det då och spela vidare med förståelsen att man inte gör sånt. Om spelaren framhärdar i att ”det är vad min rollperson skulle göra” är hen ett rövhål; säg det till spelaren och kör över henom. The needs of the many outweigh the needs of the few.

    Vad gäller klippningar säger du lösningen själv: ”när vi går in för att klippa brukar det gå bra”. Som allt annat gäller det att ha samförstånd och överenskommelse inom gruppen. Att sätta och klippa scener är nåt alla måste göra för att det ska bli bra. Om det bara är SL som vill spela med tajt scenteknik kommer hen inkräkta på de andras upplevelse. Som du säger, fråga vad dina medspelare vill använda för tekniker och spela efter det. Se till att alla tänker och spelar i scener. Får du med dem: kör hårt; vill de inte spela så: okör. Tajta scener ger en känsla som inte passar alla rollspel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *