Anders har f.ö. en poäng. Om man läser regelboken bokstavligt (som en jurist som jag kanske borde göra ) så är det så att _alla_ som förlorar konflikten, oavsett vad, riskerar att förlora Memplex.

Ang. att ens karaktär inte måste ”vinna” bara för att man vann konfliktslaget, totally agree!

Jag har tänkt såhär: I en grupp är det ju bara en person som vinner berättarrätten mot en motståndare, även om gruppen som helhet får fler chanser att vinna ju fler de är. Om gruppen, dvs någon i gruppen, vinner konflikten mot monstret eller vad det nu är, så blir ingen av med memplextärningar – man vann ju! Om däremot gruppen rollpersoner förlorade, dvs vinnaren i konflikten var inte en rollperson, så blir alla som satsat memplextärningar av med den mängd memplexpoäng som anges i reglerna. Låter det rimligt?

Observera dock att en regelmässig vinst inte nödvändigtvis behöver innebära en vinst i fiktionen. Det är spelaren som vinner, inte rollpersonen – spelaren får berättarmakten och får avsluta striden, men kan t.ex välja att beskriva att rollpersonerna förlorar och blir tillfångatagna, om det känns mer spännande.

Kul att det blev sånt deltagande i »hittapåandet«, precis som det ska vara. Det är inte alls så konstigt och svårt bara man får hyggliga förutsättningar för det.

Gällande memplexen så läser jag ut det som att det är individuell förlust: »om huvudpersonen vann/förlorade«, snarare än »om huvudpersonerna vann/förlorade«. Det kan ju ge lite knepiga bieffekter, till exempel som grälet vi hade när vi spelade på GothCon: alla huvudpersonerna är på samma sida och argumenterar för samma sak från olika vinklar, men det är ju bara en av dem som kan vinna. Jag ser inget regelmässigt problem i det, men det kan vara lite knepigt att beskriva i berättelsen.

Om du vill höra vad krank tycker så är det nog en tråd på rollspel.nu som funkar bäst, jag tittar gärna in i den också!

Jag satte första scenen: agenterna skyddade ett objekt, en mid-level management typ, på ett hotell. Scenen börjar rulla: Glädjeflick-ALF:en som objektet gosade med förvandlas till ett strids-ALF med tio ståltentakler och spelarna griper in och lyckas rädda objektet och oskadliggöra ALF:en.

Därefter blir det en orgie i kreativitet: riktigt kul att se att de som aldrig prövat på sådant här renodlat samberättande nappade på konceptet direkt. Det blev mycket mer ”friform” än på GothCon. Två exempel:

1. Den fjärde scenen satte Niklas. ”Det är en telefonkonferens. Fem personer deltar. De sitter samtliga i varsitt nedsläckt rum. De bär djurmasker, en krokodil, en häst, en björn [etc]. Grisen tar till orda: ‘Objektet har kommit undan. Ugglans plan funkade inte. Vad gör vi nu?”

2. Scen 10 eller något sådant blev en flashback, 3 månader innan spelets början och handlade om hur objektet och hans kollegor på forskningslabbet de jobbar på diskuterar sina senaste framsteg.

Det var riktigt coolt att bygga historien från flera vinklar på det här sättet. Och inte alls vad jag hade tänkt mig. En annan sak som var lite oväntad var att spelarna hela tiden tog kommandot över ”mina” SLP. I ärlighetens namn spelade jag inte så mycket alls, utan fokuserade mest på ”kryssen” och föreslog ibland när ridån skulle gå ner i vissa scener. Vi spelar med allra största säkerhet utan SL nästa gång.

En regelfråga (vet inte om Krank läser det här eller om du har någon tanke). När man använder Memplex så riskerar man ju som bekant att förlora dessa om man misslyckas i konflikten. Det framgår inte av regelboken om det är den individuella spelaren som räknas eller samtliga spelare som grupp i förhållande till SL/motståndet. Vi körde som det senare, men det vore skoj att höra vad andra tycker.

Så, kort och gott:
1) Låt spelare beskriva allt genom att svara på frågor
2) Say yes
3) Skjut från höften

Det ska nog gå bra. Tack!

Ärligt talat, strunta i nycklarna som SL och låt spelarna ta hand om det. Funkade fint de fyra gångerna jag körde äventyret. Nycklarna är personbeskrivning för rollerna, och spelarna kommer själva att aktivera dem. De funkar inte riktigt på samma sätt som i TSOY/SS, där man som SL bör ha bättre koll.

Man får rådet ”Planera inte, ställ frågor!” och det är helt perfekt. När spelarna väl brutit sig ur cellen brukade jag vända mig till den spelare som varit tystast och fråga ”Vad möter er där ute?” eller möjliigen någon omskrivning av det för att lägga in att den rollen varit upptagen med spaning och nu är redo att rapportera, om spelaren inte gjort så mycket alls.

Jag tog rent generellt vanan att ställa frågorna till den spelare som varit inaktiv längst, med antagandet att han eller hon hade en bit awesome i beredskap och bara väntade på rätt tillfälle att dela med sig. Antagandet var allt som oftast korrekt.

Frågorna kan vara rätt öppna, som ”Vad möter er där ute?” till ganska exakta, som att fråga Cyrus ”Men du har ju varit i kontakt med den kejserliga flottan förr och vet hur deras officerare brukar reagera i sådana här situationer, hur förekommer du dem?”

Planera inte. Då är det lättare att man säger nej när spelarna gör något för att man vill rädda sin plan. Planera inte och säg ja till spelarna. Om de misslyckas med ett slag, låt dem själva beskriva konsekvenserna av sitt misslyckande, det kommer att visa sig att de är bra mycket elakare mot sig själva än du som SL hade tänkt vara. Awesome följer per automatik.

Själv har jag börjat driva en indie-kampanj inom LoST och har Blackbird som ett planerat spel. Det jag läst hittils verkar jättebra. Några allmänna råd för hur man spelleder det, utöver ”ställ frågor” och utnyttja keys? Det känns som att man blir lämnat hyfsat vilse, då man inte riktigt får några råd för att spelleda det.